No more miss Tjockis

Jag har alltid varit större/fetare/mulligare än alla andra.

Hela skoltiden, från mellanstadiet till gymnasiet var jag alltid lite rundare, lite "mer" än alla andra. Inga coola kläder satt fint, mitt självförtroende ständigt i botten.

När jag tittar på bilder från 15-årsåldern kan jag idag se att jag faktiskt var väldigt normal och inte ett dugg fet jämfört med nu... Men vad visste jag väl då, på den tiden? Jag hade ju bara min egen upplevelse att gå efter, och enligt den var jag tjock.

I vuxen ålder har jag aldrig gillat mig själv riktigt, men ändå accepterat att jag är lite för fet, gjort det bästa av situationen och alltid accepterats av andra. Har t.o.m fått beröm av en smal, jättesnygg -men aldrig nöjd- kompis för att jag haft så gott självförtroende över min kropp.

Men egentligen har det bara varit en maskerad uppgivenhet. Kan man inte förändra måste man acceptera, vad finns annars att välja på?

Mat är gott, man kan få det som belöning, som tröst, som socialt medium eller bara för att man måste äta. I perioder helt normal, men i andra förknippat med ångest.  Jag hade ju lovat mig själv att dra ner...

Men nu kommer förändringen!

Hoppas jag. I vanlig ordning så ger jag väl upp halvvägs, men även det beteendet måste börja få ett slut.

Med förhoppningar att denna blogg ska ge mig det stöd och den utpysningsventil jag inte kan få någon annanstans.